Om krishantering

En kris kan betyda olika saker beroende på vem, vad och hur händelsen ser ut. En kris innebär oftast att våra verktyg, sätt att agera eller förståelse inte räcker till. Detta kan ske både internt (i individen eller organisationen) och externt (omgivningen och miljön). En kris som sker internt, exempelvis en individs reaktion på en svår situation, präglas av att individens tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att hen ska kunna hantera situationen utan betydande psykiskt lidande.¹

En kris kan även vara extern där något avvikande, oförutsägbart och störande sker i vår omgivning som påverkar oss eller vår organisation negativt. Dessa händelser kräver att vi agerar eller förändras på ett eller annat sätt. Exempelvis om någon skadat sig i ens närhet, förseningar, störningar i viktiga funktioner eller politiska händelser. Dessa externa kriser kan vara krypande, självklara och undvikbara eller oundvikliga, plötsliga, oförutsägbara och dolda. Om en händelse blir en kris baseras också på personens eller organisationens erfarenhet och beredskap. Om en läkare eller sjukskötare stöter på en person som skadat sig så blir det mest troligt inte en krissituation för läkaren eller sjukskötaren. Hen vet hur hen ska agera och vad som behöver göras. Denna situationen för läkaren skulle kunna klassas som en avvikelse under promenaden, till skillnad för vad en lekman skulle klassa situationen som.

Att en pandemi skulle ske, eller att datorernas teknikutveckling senaste 20 åren skulle förändra många marknader, produkter och tjänster var självklart. En solstorm kommer slå mot jorden under nästkommande decennier, då det är en statistisk sannolikhet som inte går att undvika. Dock vet vi aldrig när det kommer ske, eller exakt hur det kommer bli när det väl sker. Att just en båt fastnar i suez-kanalen och orsakar globala förseningar är inte något vi kunde ha förutsett eller planerat för. Dock kan vi förutse, planera och öva för större förseningar och störningar i globala leveranskedjor samt större störningar i våra kommunikationssystem, elförsörjning och IT-system.

Att kartlägga dessa olika typer av händelser och ha en krisberedskap för dem är klokt och ett viktigt verktyg för att säkerställa att organisationen blir mer robust och tål planerbara kriser. Att ha en god beredskap innebär att vi har identifierat vilka de mest sannolika kriserna kan vara, samt förberett och träna på att hantera dess konsekvenser.

Om krisen följer en händelseutveckling som det finns beredskap och planering för så det att föredra och det är även något man ska sträva efter. Frågan blir då om det skulle klassas som en kris och om det kräver krishantering om händelsen är förberedd och följer en händelseutveckling vi förutsatt?

Avvikelser i vardagen är något som ofta sker och som det finns planer, beredskap och åtgärder för. När avvikelser sker så behöver man inte nödvändigtvis gå in i krisläge för att hantera avvikelsen. En väl förberedd kommun som övat på scenarion där vattnet blir otjänligt kommer agera snabbt och åtgärda händelsen innan det får större konsekvenser, så länge scenariot utspelar sig enligt deras övningar och planering. Men om händelsen avviker från det som övats, nya eller flera störningar uppstår samtidigt eller oförutsägbara konsekvenser sker så kräver det krishantering.

Att bli mer robust långsiktigt innebär att det som tidigare hade inneburit en kris, numera kan hanteras som en avvikelse tack vare att vi lärt oss agera, skapat rutiner och har förutsett att det kan ske.₂

Att öka vår förmåga att hantera kriser innebär att vi övar på att inte veta svaret. Att öva på att ta beslut och agera när tiden är knapp, informationen otydlig och komplexiteten samt osäkerheten är hög.

Det innebär att vi inte försöker förutse vilken kris som komma skall, utan snarare träna upp förmågorna som kommer krävas av oss när krisen väl sker.

Krishantering är arbetet en organisation gör för att hantera en störande och oväntad händelse som hotar att skada organisationen, dess tillgångar och personal samt det skyddsvärda i samhället. Målet med krishantering är att minimera skadorna krisen kan orsaka samt att snabbt återuppta normal verksamhet. Krishantering inkluderar rutiner för hantering och kommunikation under och efter en kris, såsom lägesrapporter, stabsmetodik, kommunikationsplaner samt psykiskt- och socialt omhändertagande under och efter en kris. Krishantering innefattar också de strategier och övningar som organisationer använder för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser.

Krishantering för offentlig verksamhet avser i allmänhet de åtgärder och strategier som statliga tjänstemän, myndigheter, kommuner, regioner och länsstyrelser vidtar för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser som påverkar allmänheten. Dessa kriser kan omfatta naturkatastrofer, terroristattacker, folkhälsosituationer, ekonomiska nedgångar och andra störningar. De offentliga verksamheternas roll i krishantering är olika, men generellt sett kan det innefatta att utveckla och implementera beredskapsplaner, samordning med andra myndigheter, privata organisationer, eller internationella organisationer samt tillhandahålla resurser och att hjälpa de drabbade och kommunicera med allmänheten för att hålla dem informerade. Dessutom har offentlig verksamhet också en roll i återhämtningen efter krisen genom att tillhandahålla bistånd, ekonomisk stimulans och andra åtgärder för att hjälpa drabbade samhällen att återgå till det normala.Your Content Goes Here

Krisberedskap avser de steg som organisationer samt individer vidtar för att förebygga, motstå och hantera kriser. Krisberedskap kan inkludera att ta fram nödplaner, identifiera potentiella sårbarheter, skapa rutiner för insatser samt återhämtning. Krisberedskap innefattar också att utbilda samt öva anställda och andra intressenter i hur de ska reagera i händelse av en kris. I beredskapen ingår också att identifiera potentiella risker, skapa en kommunikationsplan, utse roller och ansvarsområden samt genomföra övningar för att testa planerna och beredskapen. Målet med krisberedskap är att minimera inverkan av en kris på en organisation eller ett samhälle och att säkerställa att de kan reagera snabbt och effektivt i händelse av en nödsituation.

I en organisation faller ansvaret för krisberedskapen vanligtvis på ledningsgruppen och krisledningsgruppen/nämnden om en sådan finns och om beslutsfattaren delegerat ansvaret dit. Dessa grupper är ansvariga för att identifiera potentiella risker, utveckla beredskapsplaner och rutiner samt se till att organisationen är beredd att reagera på en kris.

När en kris väl inträffar så är ansvaret fortsatt oförändrat, alltså ansvarig beslutsfattare är oftast fortsatt ansvarig, men vid en kris kan en krisorganisation aktiveras beroende på vilken organisation som drabbas, dess behov samt krisens omfattning. Beslutsfattaren kan även ha valt att delegera visst mandat till en specifik krisorganisation om sådan aktiveras. Det är väldigt viktigt att behoven som uppstår vid en kris är det som sätter villkoren för hur krisorganisationen ska se ut, inte tvärtom. En krisorganisation eller stab kan exempelvis innefatta följande roller:

Stabschef, som ansvarar för att leda och styra stabens arbete, vara i dialog med beslutsfattaren och förtydliga uppdraget samt omsätta det till uppgifter. Stabschefen organiserar även och tydliggör rutiner samt säkerställer att rätt personalresurser finns.

Funktionsansvariga, som ansvara för de olika stabsfunktionerna som kan behövas vid en eventuell kris. Dessa stabsfunktioner kan exempelvis vara Analys, Kommunikation, Administration, Logistik och transport, Samverkan och Ekonomi.

Stabsmedlem, som arbetar inom en stabsfunktion kan exempelvis arbeta med att inhämta information, analysera data, skapa beslutsunderlag eller genomföra och följa upp åtgärder.

Det är viktigt att notera att krisberedskap är ett delat ansvar och alla anställda bör vara utbildade och medvetna om organisationens krisplaner och rutiner.

Krishantering för privata och offentliga verksamheter ser annorlunda ut när det kommer till deras lagstadgade ansvar, rättigheter och utformning. Offentlig verksamhet har ett mer omfattande ansvar för samordning, ledning och åtgärder vid en samhällsstörning än privata bolag. För privata bolag med anställda krävs en krishanteringsplan för kriser kopplat till medarbetarnas säkerhet på arbetet, ens arbetsmiljö och eventuella risker och olyckor som kan uppstå på jobbet. Krishanteringsplanen bör även innefatta händelser i privatlivet, såsom en medarbetares bortgång. För samhällskriser så är näringslivets ansvar begränsat och reglerat främst genom civilrättsligt bindande avtal med offentliga aktörer. Dessa avtal omfattas oftast av LOU (Lagen om offentlig upphandling), där avtalen innefattar aktörernas ansvar under en kris. Det finns även vissa lagkrav för beredskap baserat på vilka särskilda områden och marknader den privata aktören agerar inom, exempelvis kärnkraft och lagring av samhällsfarliga ämnen.

Krishantering för företag avser de åtgärder och strategier som företagen vidtar för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser som kan påverka företagets verksamhet, rykte, finansiella stabilitet samt dessa miljö- och sociala ansvar. Kriser kan ta sig många former, inklusive naturkatastrofer, cyberattacker, störningar i leverantörskedjor, produktåterkallelser och finansiella kriser.

Huvudmålet med krishantering för företag är att minimera krisens inverkan på företagets tillgångar, rykte och finansiella resultat, och att snabbt återuppta normal verksamhet. Detta kan inkludera att ta fram beredskapsplaner och rutiner, genomföra riskbedömningar, identifiera potentiella sårbarheter, skapa rutiner för insatser och återhämtning samt att utbilda och öva anställda och andra intressenter i hur de ska reagera i händelse av en kris.

I krishantering för privata företag ingår dessutom att ha en kommunikationsplan för att hålla media, samhället och anställda informerade och för att hantera företagets rykte under och efter en kris. Det inkluderar också att identifiera nyckelroller och ansvarsområden och att ha en plan på plats för att säkerställa kontinuitet i verksamheten.

Det är viktigt att notera att krishantering är en pågående process och privata företag bör regelbundet granska och uppdatera sina krishanteringsplaner för att säkerställa att de är förberedda för eventuella kriser.

Krishantering för kommuner avser de åtgärder och strategier som kommunen vidtar för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser som kan påverka samhället. Dessa kriser kan inkludera naturkatastrofer, såsom orkaner, översvämningar och skogsbränder, såväl som konstgjorda kriser som industriolyckor, terroristattacker och nödsituationer för folkhälsan.

Krishantering för offentlig verksamhet i Sverige utgår från följande grundprinciper – ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen.

• Ansvarsprincipen – Verksamheten som har ansvar till vardags ska så långt som möjligt också ha ansvaret under en kris. Det innebär också att ansvaret för att samordna sitt arbete med andra i en krissituation tillfaller den som har ansvaret i vardagen.
• Närhetsprincipen – Krisen ska hanteras av de närmst berörda och ansvariga där krisen inträffar. Det innebär att om resurserna inte räcker till så eskaleras stödet först från lokal, till regional, till nationell och sedan till internationell nivå.
• Likhetsprincipen – Verksamheten ska, så långt som möjligt, fungera likt så som den fungerar i vardagen. Verksamheten ska också, om möjligt, skötas på samma plats som under normala förhållanden.

Kommuner har vad man kallar ett geografiskt områdesansvar inom kommunens gränser, vilket innebär att kommunen ansvarar för att säkerställa att olika aktörer, inklusive de som klassas som samhällsviktig verksamhet, har möjlighet att samverka och samordna deras arbete vid en extraordinär händelse.

Huvudmålet med krishantering för kommuner är att minimera krisens inverkan på samhället och dess invånare, samhällsviktiga funktioner, att skydda liv och egendom och att snabbt återställa normal verksamhet. Detta kan inkludera att ta fram beredskapsplaner och rutiner, genomföra riskbedömningar, identifiera potentiella sårbarheter, skapa rutiner för insatser och återhämtning och att utbilda och öva anställda och andra intressenter i hur de ska reagera i händelse av en kris.

I krishantering för kommuner ingår dessutom att ha en kommunikationsplan för att hålla invånarna informerade under och efter en kris. Det inkluderar också att identifiera nyckelroller och ansvarsområden, och att ha en plan på plats för att säkerställa kontinuiteten för samhällsviktiga funktioner och verksamheter.

Kommuner har ofta ett nära samarbete med andra statliga myndigheter, såsom polismyndigheten såväl som med ideella organisationer inom den privata sektorn, för att samordna sina insatser och säkerställa ett effektivt svar på en kris.

Det är viktigt att notera att krishantering är en pågående process och kommuner bör regelbundet granska och uppdatera sina krishanteringsplaner, övningar och utbildningar för att säkerställa att de är förberedda för morgondagens eventuella kriser.

Krishantering för offentlig verksamhet i Sverige utgår från följande grundprinciper – ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen.

• Ansvarsprincipen – Verksamheten som har ansvar till vardags ska så långt som möjligt också ha ansvaret under en kris. Det innebär också att ansvaret för att samordna sitt arbete med andra i en krissituation tillfaller den som har ansvaret i vardagen.
• Närhetsprincipen – Krisen ska hanteras av de närmst berörda och ansvariga där krisen inträffar. Det innebär att om resurserna inte räcker till så eskaleras stödet först från lokal, till regional, till nationell och sedan till internationell nivå.
• Likhetsprincipen – Verksamheten ska, så långt som möjligt, fungera likt så som den fungerar i vardagen. Verksamheten ska också, om möjligt, skötas på samma plats som under normala förhållanden.

Huvudmålet med krishantering för statliga myndigheter är att minimera krisens inverkan på samhället och nationen, att skydda liv, egendom och samhällsviktig verksamhet och att snabbt återställa normal verksamhet. Detta kan inkludera att ta fram beredskapsplaner och rutiner, genomföra riskbedömningar, identifiera potentiella sårbarheter, skapa rutiner för insatser och återhämtning och att utbilda anställda och andra intressenter i hur de ska reagera i händelse av en kris.

Krishantering för myndigheter avser de åtgärder och strategier som dessa myndigheter vidtar för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser som kan påverka samhället och nationen. Dessa kriser kan inkludera naturkatastrofer, såsom orkaner, översvämningar och skogsbränder, såväl som konstgjorda kriser som industriolyckor, terroristattacker och nödsituationer för folkhälsan.

Alla myndigheter ska verka för att minska sin sårbarhet och utveckla sin förmåga att hantera både fredstida krissituationer samt höjd beredskap. Detta innebär att minst vartannat år sammanfatta en risk- och sårbarhetsanalys baserat på deras kontinuerliga analys av sårbarheter, hot, eller risker. Myndigheten skall också utbilda personal och öva personal, planera för totalförsvaret i samverkan med övriga statliga aktörer mm. Dessa lagstadgade krav för myndigheters krisberedskap redovisas i Förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap, 1-17§. Drygt 40 myndigheter inklusive Arbetsförmedlingen, Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket är beredskapsmyndigheter. Detta innebär att dessa myndigheter har ett utökat ansvar och uppgifter de måste genomföra. Dessa redovisas i Förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap, 19-27§.

Statliga myndigheter har ofta ett nära samarbete med andra myndigheter, såväl som med ideella organisationer och leverantörer inom den privata sektorn, för att samordna sina insatser och säkerställa ett effektivt svar på en kris. De spelar också en nyckelroll i återhämtningen efter krisen genom att tillhandahålla hjälp, stöd och resurser till drabbade samhällen.

Krishantering för Sveriges regioner avser de förberedelser, åtgärder och strategier som regionerna vidtar innan, under och efter en kris. Regionerna agera, enligt likhetsprincipen, inom de områden som de till vardags ansvarar för, vilket är regionens hälso- och sjukvård, smittskydd, kollektivtrafik samt regional utveckling och kultur.

Krishantering för länsstyrelser avser de förberedande och samordnande åtgärder och strategier som länsstyrelserna vidtar för att förbereda sig för, reagera på och återhämta sig från kriser som kan påverka samhället, regionen och nationen. Länsstyrelsen har det geografiskt områdesansvar inom regionens gränser, vilket innebär att länsstyrelsen ansvarar för att säkerställa att olika aktörer och kommuner samverkar vid en kris. Länsstyrelsens ansvar inkluderar dammar samt kärnkraftverk och ska samordna deras arbete vid en extraordinär händelse.

De flesta kriser hanteras inom kommunens gränser samt kommunens geografiska ansvar, men när kommunens resurser och förmåga inte räcker till och krisen riskerar sprider sig till flera kommuner så ska länsstyrelsen agera för att stödja och samordna arbetet.

Sveriges krishantering utgår från tre grundprinciper. Dessa är ansvars-, likhets-, samt närhetsprincipen.

• Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar innan krisen ska så långt som möjligt också ha ansvaret under krisen. Det innebär också att ansvaret för att samordna sitt arbete med andra i en krissituation tillfaller den som har ansvaret i vardagen.
• Närhetsprincipen innebär att krisen ska hanteras där krisen inträffar och av de som är närmst berörda och ansvariga. Det innebär att om resurserna inte räcker till så ska hjälp eskaleras först från lokal, till regional, sedan nationell och därefter till internationell nivå.
• Likhetsprincipen innebär att verksamheten ska fungera, så långt som möjligt, likt så som den fungerar i vardagen. Verksamheten ska också, om möjligt, skötas på samma plats som under normala förhållanden.

Inom främst sjukvården används begreppen stabsläge, förstärkningsläge samt katastrofläge. Dessa är tre nivåer av krisorganisering som sjukvården använder när de befinner sig i en situation som kräver en särskild sjukvårdsledning.

Att gå in i stabsläge innebär att en särskild sjukvårdsledning möts och håller sig uppdaterade om läget, genomför vissa nödvändiga åtgärder och följer händelsen. Åtgärderna kan exempelvis vara att minska patientbesöken, eller ställa in elektiva operationer till förmån av mer akuta uppgifter.

Att gå in i förstärkningsläge innebär att särskilda sjukvårdsledningen har beslutat att situationen kräver mer åtgärder än vad ledningen kan åstadkomma i stabsläge. I förstärkningsläge så kan särskilda sjukvårdsledningen vidta åtgärder som förstärker de viktigaste funktionerna. Dessa åtgärder kan exempelvis vara att personal arbetar längre pass eller att personal omfördelas från olika avdelningar.

Att gå in i katastrofläge innebär att särskilda sjukvårdsledningen kan vidta åtgärder som förstärker alla funktioner i sjukhuset eller sjukvården. Att gå in i katastrofläge innebär oftast att en bedömning gjorts om att det akuta vårdbehovet och belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan uppnås trots tidigare åtgärder.

En krisorganisation kan kallas olika saker beroende på vem som utsätts för krisen och dess allvar. Många använder ordet stab eller förstärkningsläge, men man kan även använda inriktnings- och samordningsfunktion, att aktivera en krisgrupp, eller ett annat namn. Oavsett så betyder det att organisationen går in i en särskild form av samverkan för att leda mot en gemensam inriktning på grund av en särskild/extraordinär händelse. Detta sker på uppdrag av en beslutsfattare som ger i uppdrag att stödja, besluta och/eller agera för att åtgärda eller förhindra en kris. Förenklat kan man säga att vi leder på ett särskilt sätt under en förhoppningsvis kortare tidsperiod för att uppnå en gemensam inriktning eller mål.

Sveriges kommuner, regioner, länsstyrelser och myndigheter har gemensamma grunder som de bör utgå från för deras samverkan och ledning under samhällsstörningar. Dessa gemensamma grunder tillhandahålls av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och ämnar till att öka Sveriges förmåga att hantera samhällsstörningar. En viktig del av dessa gemensamma grunder är också att så många aktörer som möjligt organiserar sig, kommunicerar och agerar på ett enhetligt sätt under en kris. Det möjliggör enklare kommunikation, beslutsvägar och samarbete när det behövs som mest.

En stab är traditionellt sett ett permanent stöd till beslutsfattare och linjen. Stabsfunktioner finns oftast i organisationer i form av ekonomistöd, inköpsstöd etc.

I en krissituation så kan krisen kräva att organisationen tar snabbare beslut, är mer flexibel, agerar på sätt den inte är van vid, eller hjälper en annan organisation som man tidigare inte samarbetat med. Detta sätter press på beslutsfattare, linjen och organisationens förmåga att både agera för att avhjälpa krisen, och driva det vardagliga arbetet framåt. För att öka organisationens kapacitet och förmåga att leda i en kris så kan en stab inrättas vars syfte är att tillfälligt avhjälpa krisen och stödja beslutsfattare och linjen.

Att gå in i stabsläge innebär att en tillfällig stab aktiveras som får i uppdrag att hantera konsekvenser av något som har hänt eller minska risken för att något kommer ske. Man går in i stabsläge när en samhällsstörning hotar något skyddsvärt i samhället. Detta skulle kunna vara liv och hälsa, miljö och ekonomi, men också exempelvis nationens suveränitet. Dessa händelser kännetecknas oftast av att tiden är knapp, informationen otydlig och komplexiteten samt osäkerheten är hög.

Stabsmetodik innebär att vi har en tydlig metodik och struktur som liknar varandras. Detta hjälper olika organisationer, kommuner, myndigheter och företag att samarbeta och samordna vid kriser.

Vid större händelser krävs oftast en stabschef som är ansvarig för stabens arbete. Stabschefen tillsätts oftast tidigt under händelsen av beslutsfattaren och får oftast i uppdrag att bygga upp, samordna och leda stabsarbetet. Stabschefen har många uppgifter, exempelvis att leda och styra stabens arbete, i dialog med beslutsfattaren förtydliga uppdraget samt omsätta det till uppgifter, att organisera och tydliggöra rutiner och att säkerställa att rätt personalresurser finns. Att agera som stabschef kräver inte bara att vi agerar annorlunda, utan också att vårt ledarskap utvecklas och förändras. Chefer känner igen hur man leder när informationen är tydlig, tiden är på vår sida, rutiner finns, komplexiteten är låg och organisationen känner sig säker. Men när informationen och tiden är knapp, osäkerheten hög och en helt ny situation så krävs oftast ett annat sätt att leda. Vår ledarskapsstil och hur vi motiverar medarbetare sker aldrig i ett vacuum, utan det påverkar och påverkas av miljön vi befinner oss i.

En av de viktigaste delarna i att översätta kunskap till färdighet och egenskap är att öva. Många organisationer lägga alltförmycket vikt på att ha rutiner, processer och instruktioner för diverse olika krisscenarion, men när det kommer till att öva på att var i kris så sker det sällan och alltför ofta i scenarion som organisationen redan känner till och är förberedd på. Att övas på att slängas in i kaos och komplexitet ökar vår förmåga att agera rationellt i kriser samt hjälper oss som ledare att ta rätt beslut i rätt tid och på rätt plats.

Att leda i vardag skiljer sig från att leda i en kris. I vår vardag så befinner vi oss oftast i miljöer som känns trygga, där information är tydlig och förutsägbara och som vi kan kontrollera. Vi kan oftast luta oss mot regler och ramverk som ger oss guidning i hur vi ska agera samt vad vi får, och inte får göra. Även när nya problem uppkommer så kan de vara snarlika eller jämföras med tidigare problem, som ger ledaren och kollegorna en känsla av kontroll och trygghet. Sättet vi motiverar och leder kollegor i miljöer vi kan kontrollera är annorlunda än hur vi leder och motiverar kollegor i miljöer som vi inte kontrollerar. Att befinna sig i en kris, där osäkerheten är hög, tiden är knapp, informationen är otydlig och komplexiteten är hög så kräver det ett annat ledarskap. Det kräver också att våra medarbetare agerar annorlunda än vad de gör till vardags.

I kriser så krävs oftast högre autonomi, högre engagemang, ökad beslutsfattningsförmåga samt tydligare kommunikation bland medarbetare. Att skapa en modig stabskultur som vågar agera trots otydlighet samt knapphändig information kan vara avgörande för att lyckas bemöta krisen. Att leda och få medarbetare att agera annorlunda under en kris kräver att både ledarskapet och kulturen förändras. Denna förändring är inte självklar och sker inte av sig självt utan kräver reflektion, övning och att man utvecklar sin förmåga att leda i en kris.

När krisen knackar på dörren så kan det kännas tryggt att ha någon att prata med, som förstår situationen och som kan agera bollplank för dig eller din organisations idéer och tankar. Då varje kris är annorlunda och unik så kan det också kännas tryggt att diskutera hur organisationen bör se ut, samt om något saknas. Även innan en kris uppstår så kan det vara bra att ha någon att prata öppet med om ens ledarskap, beslut och samarbeten.

Totalförsvaret omfattar både det militära och civila försvaret. I det civila försvaret innefattas verksamheter såsom myndigheter, kommuner och regioner, enskilda, företag och föreningar. Sverige genomgår just nu en upprustning av sin försvarsförmåga, vilket även innefattar det civila försvarets förmågor. Våra viktiga samhällsfunktioner såsom hälso- och sjukvård, livsmedelsförsörjning, transporter och finansiella system behöver därmed förstärkas för att säkra dess funktion under både fredstida kriser, men även vid höjd beredskap eller krig.

Målet för Sveriges civila försvar enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är att ha förmåga att:

• värna civilbefolkningen
• säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna
• upprätthålla en nödvändig försörjning
• bidra till det militära försvarets förmåga vid väpnat angrepp eller krig i vår omvärld
• upprätthålla samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar, och bidra till att stärka försvarsviljan
• bidra till att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred med tillgängliga resurser bidra till förmågan att delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser

Det finns ett antal lagkrav som beskriver myndigheternas ansvar och uppgifter inför, under och efter en fredstida krissituation och höjd beredskap. Förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap 7§-17§ beskriver de statliga myndigheternas krav på beredskap inför en fredstida krissituation och höjd beredskap.

Myndigheternas uppgifter innan och under en kris är allt från att kontinuerligt genomföra risk- och sårbarhetsanalyser, utbilda personal och öva personal till att samverka och stödja andra myndigheter vid en krissituation samt krigsplacera sin personal. Det finns även krav för informationsskyldighet om förfrågan inkommer från regeringskansliet att lämna en samlad lägesbild, krav på informationssäkerhet och även krav på att vissa myndigheter ska ha en tjänsteman i beredskap. Drygt 40 myndigheter är beredskapsmyndigheter, vilket innebär att de har ett utökat ansvar vid en fredstida krissituation och höjd beredskap. Dessa redovisas i Förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap, 19-27§.

Sveriges 290 kommuner har en viktig roll i det civila försvaret. Kommunerna har en stor roll i att värna civilbefolkningen vid fredstida krisen och höjd beredskap, där räddningstjänsten och befolkningsskydd är stora delar. Kommunen har även en stor roll i att säkerställa att samhällets  avlopp och vatten, skola, renhållning och barnomsorg kan fungera som vanligt när krisen väl sker.

Att säkerställa att kommunernas ansvarsområden fortsatt fungerar i en fredstida kris eller höjd beredskap är viktiga delar i totalförsvaret och behöver prioriteras för att Sverige ska vara motståndskraftigt vid störningar.

Sveriges regioner är kritiska för att säkerställa att störningar får så liten effekt som möjligt på samhället. Att säkerställa att hälso- och sjukvården även fungerar under en kris eller krig är det som möjliggör att vi kan minska dess negativa konsekvenser och att rädda liv. Sveriges regioner har ett stort ansvar i att säkerställa att deras hälso- och sjukvårdssystem fungerar även när det uppstår fredstida krissituationer och höjd beredskap. Regionerna är även ansvariga för att regionala kollektivtrafiken fungerar under krissituationer. Detta är en del som lätt kan nedprioriteras, men som också kan få stora konsekvenser om det inte fungerar under en krissituation.

Företagens roll i fallet av kris och krig är kritiskt för Sverige. Utan företagens samarbete och engagemang finns ingen mat, inga transporter, och exempelvis inga kemikalier och filter för rengöring av vatten och ventilation. Som du ser så är företag en otroligt viktig del av att se till att Sverige fungerar i fredstida kriser, höjd beredskap och krig.

De samhällsviktiga företagen i Sverige är de företagen som upprätthåller eller säkerställer samhällsfunktioner som är nödvändiga för samhällets grundläggande behov, värden eller säkerhet. Företag bestämmer själva om de anser sig vara samhällsviktiga, varav MSB då kan stödja med utbildningar, material och frågor som företagen kan ha. I förhöjd beredskap och krig finns det lagar som kan börja gälla som påverkar näringslivet och möjligtvis även ditt bolag. Näringslivet har även en skyldighet att delta i planering inför höjd beredskap. Det pågår nu och fram tills 2025 utredningar kring hur näringslivet ska stödja, finansieras samt agera för att stärka Sveriges totalförsvar.